En tokresa

- Vill du ha en klem? Frågade en man som böjde sig in under trappan där jag, pinsamt nog enligt min dotter, tagit min tillflykt för att få vila lite inför nästa avsnitt av tokresan. Tokresan skulle egentligen aldrig ha ägt rum. Den galna iden planterades av en annan kennelmamma på Gotland, som faktiskt planerat samma tripp men med ett ännu tokigare tidsupplägg. I sista stund anmälde jag i två hundar till Kristiansand och NKK:s internationella utställning i Norge. Grupp 2 skulle gå på söndagen och det innebar att dit resan kunde ske över en dag, om än med ett pressat tidsschema för att slippa köra bil över Moss. Hemresan hade vi behövt flygcertifikat för att klara men jag tog ledigt måndag förmiddag. Vi tog lördag morgonbåt från ön till Oscarshamn och sträckkörde till Strömstad där vi tog Colorline över till Sandefjord 20:00. Vi kom dit med lagom tid så att hundarna fick sträcka på tassarna och vi fick ta del av den lokala raggareliten som tog varv på varv med sina häftiga bilar. På båten tog vi med hundarna upp, för det skulle tydligen vara möjligt om man hade bur. Efter lite språkförbistringar så förstod vi att buren för hundarna inte var vår egen bur utan rederiets burar utan lås, som stod på rad och i höjd i ett kallt rum med en träbänk och hårda stolar. När vi väl upptäckte det var det försent för att lämna ner hundarna i bilen igen. Så gissa var jag tillbringade resan? Jo på den hårda träbänken och med en sjungande setter bredvid, vars matte duttlade och grejade med hunden att jag hade lust att komma med det ovälkomna rådet om att ge 17 i hunden så skulle den nog tystna snart. (Det gjorde jag såklart inte.) 

I övrigt måste jag verkligen applådera rederiet. Kostnaden för två personer och en bil enkel väg 2,5 timmars resa kostade 190pix. Se där DESTINATION GOTLAND!!! SOM SKÖRTAR UPP SINA RESENÄRER med minst en tusenlapp, för gotlänningar, enkel resa. Så där ja, då var det sagt. Därefter var det bara att rasta hundarna igen, parkera vid en kyrka och ta oss till hotell Atlantic i Sandefjord. Det blev en god, men kort natts sömn och vi gav oss iväg tidigt för att köra ytterligare 2,5 timme till utställningen. 

Väl framme gick allt fint och som vanligt välarrangerat av NKK. Jag träffade en schnauzervän och fick tillfälle att språka lite mellan uppvärmningen av hundarna. För denna tillställning hade jag dammat av min älskade Baggis som inte varit med på utställning på drygt 1,5 år och egentligen är pensionär. Han visade att han ännu vet hur slipstenen ska dras, men han är inte så road så han ska slippa släpas runt på detta. Livet är så mycket mer än rosetter och tävlingar. Mitt huvudnummer var Fröken Tapper, en färsk junior som faktiskt aldrig tävlat på riktigt inomhus. Hon var ju med på match showen på Gotlands Vackraste Hund men detta var en mycket större och trängre utställning. All vår träning betalade sig, även om det var mycket att titta på så är hon en samarbetsvillig hund som vill göra som matte säger. Hennes nyfikenhet vinner alltid över eventuella farhågor och jag är så glad och stolt över henne. Pälsen var planerad till om en vecka och jag skulle säga att den nog blir perfekt till om två veckor, men den utställningen hoppar vi över för jag kommer att behöva vila och jobba på lite mer intensivt med jobbet då. 

Baggis levererade såklart väl även om han tyckte att mattan var hal och han ville inte sträcka ut riktigt. För att få lite mer tryck hade han behövt ha en "hare" framför sig. Jag hade lite bråttom ut ur ringen eftersom juniortikarna gick direkt efter hanarna och ringsekreteraren och domaren ropade efter mig, "Vill du inte ha ett cacib?" Och jo det är klart att vi tar emot det även om han är färdig. Mitt huvudnummer stod och väntade utanför ringen och Moa hade kammat skägg och benhår så vi bytte hundar. När man färdats i ett dygn för två avgörande minuter i ringen kan man bli lite nervös, men faktum är att jag var mest peppad och glad över mina fina gulliga hundar. Tapper var sprallig och brallig, trots resan och allt runtomkring men hon kom ihåg sin träning och stod fint i kvadraten och travade ganska bra även om hon fick in några skutt också. Det gick så fort att jag knappt han börja fundera över resultatet när ringsekreteraren sagt de avgörande: exellent och ck. Då visste jag, det vi satsat efter var hemma. "Det gick hem" sa jag till Moa och därefter var det en kort väntan på bästa tikfinal och där spelade det ingen roll hur det skulle gå eftersom Tapper redan var garanterad junior cert, junior cacib och det stora certet. Tapper vann bästa tikklass och stod alltså mot sin pappa i BIR:et. Moa fick kopplet till Tapper och jag sa: följ bara efter mig och för mig var det självklart att Baggis skulle vinna. Baggis skötte sig fint men domaren vill se Tapper med mig som handler och efter ett andra varv sa han att "hanen är imponerande men man ska inte låta sig luras, tiken kommer ihop bättre." På så vis slog lilla Tapper, som debuterade i juniorklass, sin pappa Baggis som är en fantastisk och värdig multichampion och vinnare och enligt mig borde ha vunnit. Han är som ni förstår mitt hjärtas prins. Men domaren dömer och jag är såklart väldigt glad att han uppskattade min goa junior och glad att han efter en lång dag i ringen gav oss tid att byta handler, tog sig tid att verkligen undersöka och bedöma. Tack! Det var proffsigt.  Tapper är verkligen en trevlig hund och det var häftigt att se hur hon efter denna långa resa kunde socialisera med domaren och göra jobbet i ringen. Då är man mentalt stabil och välfungerande. 

Sen blev det en väldigt snabb och hetsig packning för att hinna med färjan 17:00 från Sandefjord till Strömstad och vi kom dit med 40 minuter till godo och hundarna fick rasta sig. På returbåten fick hundarna vara kvar i bilen och den lite tossiga norrbaggen som frågade om jag ville ha en klem fick ett nekande svar och jag var lite fundersam över om jag skulle behöva försvara mig men han tog mitt nej på allvar så jag kunde sänka foten jag höjt.