Summering av helgen och tankar om fullcertordning

Alert 'nn Brave Stadig (Loke) med matte har stått för helgens stora bedrift. Han och matte landade sitt första championat, nämligen norsk junior champion. Han har dessutom fått ytterligare stort cert, han hade ett sedan tidigare så nu är det stopp fram till dess att han blir två år och en dag. 

Fröken Tapper åkte till Eskilstuna med matte och mamma Ybbe. Matte tyckte att Ybbe var lite "för dagen i högt hull", men eftersom Ybbe tydligt sagt ifrån att hon dör om matte bantar henne så har matte givit efter med naturliga konsekvenser som följd. Domaren gillade dock mulliga tanter så Ybbe gick hem och blev bästa tik och fick sitt sista cacib och blev därmed färdig CIB, internationell utställningschampion. Tant och tant förresten, hon är faktiskt bara fyra år. Däremot gillade han inte hennes svans och jag får väl ärligt hålla med, men eftersom jag älskar hunden så har jag lärt mig älska även hennes lilla svans som vaggar trofast och lojalt varje gång vi ses. Hon är den trofasta och lojala schnauzern personifierad. 

Fröken Tapper lyckades med sitt första svenska cert, samt ett reserv-cacib och har har flera utländska sedan tidigare och det var ju skönt att det svenska ramlade in. Det har varit trångt i juniorklass i år och även flera hundar i unghund och öppenklass. Jag tror att det är juniorcerten som gjort att fler juniorer kommit ut men i övrigt börjar det glesna i leden. Jag är övertygad om att vi behöver införa en fullcert-ordning för att alla ska känna att det finns något att tävla om och känna sig som något mer än bara betalande statister. Alla utställare har inte samma ambitioner och utrymme i sina liv. En del satsar allt  på utställningslivet, har en fin hund och det är klart att det ger resultat, speciellt i kombination med erfarenhet och kunskap i hur man bäst visar sin hund. Andra har också fina hundar men satsar inte lika intensivt med träning, trimning och kanske tom marknadsföring, som Mikael Nilsson talade om i sin senaste poddavsnitt, men deras hundar kan vara lika fina och avelsvärdiga ändå. Frågan är om vi missar att uppmärksamma fina hundar med nuvarande utställningsordning. Kanske är det så att bästa hunden stuffar runt i skogen eftersom matte bara ställde ut en gång, blev omkullblåst av proffset och bestämde sig för att inte återvända? För att vi ska få ett bra avelsunderlag behöver vi få se och få tillgång till att ärligt utvärdera en större andel av vår avelsbas. Så hur gör vi för att få fler att komma till ringen? Sjävklart är gemenskap, vänlighet och värme kring ringen trevliga och givna inslag, men hur glad är den hundägare som för andra året i rad blir tvåa eller trea efter samma hund som alltid vinner?  Utställandet kostar pengar och tid, inget som växer på träd och jag tror att vi förlorar hundar i ringen och därmed även möjligheten att utvärdera vår avelsbas om vi behåller nuvarande ordning utställningsordning utan fullcertordning. Flera jag talat med funderar på att använda sig av exteriörbeskrivningar istället för utställningar. I en del andra länder har man owner handled klasser och proffsklasser. Jag tror inte att det finns underlag för det här men det är en tanke. Men varför är detta ett problem nu och inte tidigare? Det kan jag inte svara på eftersom jag bara ställt ut hund i sju år, men kan det vara så att "folk" inte ställde ut så mycket tidigare och därmed uppstod inte problemet? Kanske ställde man också bara ut i sitt eget område. Idag åker många långt och satsar mycket på utställandet. Ska man satsa på stora årets hund så måste man åka land och rike runt och det gäller i viss mån även för lilla årets hund inom rasklubben.

En annan fundering jag har berör trender, eller förskjutningar i tolkning av standard. När jag först började visa min äldsta tik så fick vi aldrig ck och domarna motiverade det med att ringlad svans inte skulle premieras med ck. Eftersom jag själv inte uppskattar ringlad svans och inte hade erfarenhet av att visa hund med ringlad svans så accepterade jag och tänkte att: så här är det.  Min tiks kullsyster upplevde samma sak ända fram till en dag då det helt plötsligt gick alldeles utmärkt att ge ck till ringlad svans och båda tikarna började få fina resultat. Sedan dess har flera hundar visat att svans inte längre behöver vara sabel eller skära för att lyckas i ringen. Tydligt är att något förändrats och det är tolkingen av standarden, eller kanske var de lägger tonvikten. Från svansens form till ansättningen av svansen. Båda nämns i standard men en upplevelse är att viktningen mellan dessa förändrats. En annan "trend" jag tycker mig ana är att domarna börjat reagera på storlek. När jag visade min Baggis var det aldrig några höjda ögonbryn över hans storlek eftersom han mätte in inom standard. Nu däremot börjar domarna reagera på hundar som är av hans storlek och en fick tom GOOD på en utställning. 

Ju mer jag läser om ras och standard desto mer förstår jag att vi aldrig kommer att hitta den perfekta hunden, den finns enbart i tanken och att vi måste acceptera att varje hund saknar något och att vi måste se till hundens helhet när vi bedömer den. Segraren kan alltså ha ringlad svans även då standard föreskriver sabel eller skära, om hundens helhet är mer tillfredställande än tvåans. Och detta ligger i domarens fria skön att bedöma. Jag läste en mycket bra artikel om just svansar och hur de bärs häromdagen. Ska länka till den här på bloggen. 

Igår åkte jag till utställningen i Eskilstuna med två hundar och bara mig själv. Tack alla härliga mattar och hussar i Chevrolet-gänget som hjälpte mig då jag behövde extra händer. Extra stort tack till Ulf som visade min junior i bästatikfinalen. Proffsigt gjort att ta en främmande hund och leverera så snyggt. Väldigt roligt också att få träffa Baggis fina son Jax. En kille som både är snygg och väldigt väldigt trevlig. Hoppas att det trevliga temperamentet går vidare i hans avkommor. Baggis har blivit farfar :-)